Foto För Alla

Byt till desktop versionen Logga In

Sagan om den vilsna fotografen

Jag skriver ofta om ditt förhållande med dina motiv och hur det kan hjälpa dig att bli nöjdare med dina resultat. Har du funderat på vad kan få andra människor att fastna på dina bilder? Läs den här berättelsen ur verkligheten om en fotostudent och försök lista ut om det finns ett svar som passar alla.

Foto: Flora Cusi

Idag vill jag berätta för dig om min första erfarenhet som fotostudent på en högskola. Utbildningen gick inte exakt som jag förväntade mig och när det var dags att presentera min slutexamination var jag förvirrad. Eftersom jag kände att jag inte var en strålande student satsade jag mycket på min sista uppgift. Vi skulle välja ett genre och presentera cirka 15 bilder på valfritt tema. Jag valde ”Street Photography” som genre och Malmö och sina invånare som tema.

Projektet började bra, den första bilden jag tog var intressant. Jag såg att någon hade hängt tre ord: ”jag saknar dig” på tre fönster i en lägenhet nära ett känt torg i Malmö. Byggnadens fasad var i och för sig väldigt tråkig men det där meddelandet berättade om att det fanns liv och längtan bakom den där tråkiga fasaden. Jag tog en bild på det eftersom det passade mitt syfte, tyckte jag.

Du har säkert upptäckt att det finns bilder du har tagit som är speciella för dig. Anledningen är att det finns en stor del av dig i dem. Om detta har jag redan skrivit tidigare. Den här bilden är ett bra exempel när det gäller mig. Men nu ska vi inte tappa fokuset! Låt mig berätta om min examination. Du undrar säkert om det gick kanon eller inte.

Det första du ska veta är att jag hur som helst inte hade tur med vädret: regn, vind och kylan. Men envis och oerfaren som jag var, besatt på mitt projekt, fortsatt jag cykla runt staden på jakten efter mina gatubilder.

För att göra det smidigare men också eftersom jag älskar Robert Doisneau, frågade jag till några kompisar att posera för mig. Vad Doisneau gjorde var att skapa en illusion med sina gatubilder. Allt verkar vara fångat i en snapshot. I själva verket regisserade han alla sina bilder i den minsta detaljen. Det passade mitt syfte att inkludera mina vänner i projektet eftersom de var Malmös invånare och vännerna hjälpte mig men valet blev inte populär på högskolan. Jag hade svårt att förklara det och lärarna var inte med mig. De såg vänner och tänkte ”porträtt”. Slut.

Jag hade svårt att anpassa mig, lärarna hade svårt att förstå mitt syfte. Att inkludera vänner var början till slutet, kan man säga. Mitt syfte slog genom så lite att en lärare föreslog mig att dela bilderna i två kapitel: ”staden” och ”folket”. Förslaget var bra, och läraren var verkligen hjälpsam, men det var inte alls vad jag tänkte på!

Det var något som jag saknade då och det var självförtroendet. Mina klasskamrater var tuffare och självsäkrare än mig. Min attityd att alltid säga ”ok, men då gör jag som ni säger” var inte bra. Resultatet i det där fallet var att min idé blev uppäten. Men jag har lärt mig genom att göra så katastrofalt fel att man måste tro på det man gör. Fast då gjorde jag som jag blev tillsagd och de flesta började prata om mitt projekt i formen av ”gatubilder” versus ”porträtt”. Stackars mig, så långtifrån min idé. Men jag sa inte emot.

Tiden gick fort och jag försökte få ihop något, men efter en månad på en cykel under ett riktigt oväder, blev jag sjuk. Du kan gissa hur ledsen och frustrerad jag var, men envis på mitt sätt fortsatt jag cykla trots hostig och feberaktig på jakt efter nya motiv. Det var inget smart val, snart fick jag en lunginflammation och komplikationer blev så allvarliga att jag gick på morfinbehandling för att dämpa smärtan på bröstet. Stackars lille mig, eller hur! Men jag skulle skylla mig själv, egentligen. För att börja med var det viktigt att vara tydlig med mitt projekt och inte låta andra styra mina beslut. Och sedan när man ser att det bara regnar hela tiden, är det inte fel att byta projekt helt och hållet. Om det bara går fel, byt projekt.

Hur fortsätter berättelsen, tror du?

Jag försökte få ihop bilderna men de fungerade inte riktigt. Jag presenterade en oavslutad uppgift medan jag fortfarande var sjuk och på morfinbehandling. Jag presenterade något, visst, men vad jag sa kommer jag aldrig minnas. Jag minns bara att jag kände mig yr i huvudet och att jag såg en björn i klassrummet medan jag presenterade projektet. Det var en hallucination orsakad av morfinet, men allt jag minns är en björn med en hatt som tittade på mina bilder.

Om detta inte var tragiskt nog, kan jag sammanfatta att jag inte fick någon feedback till slut. Det enda jag hörde var att mina porträtt inte var riktiga porträtt och det var jag redan medveten om eftersom jag aldrig hade velat ha några porträtt i mitt projekt.

Var det allt förgäves? Nej. Något skulle hända ändå.

Några månader efter träffade jag en fotograf som jag beundrar väldigt mycket. Vi ska kalla henne för Millan. Det går med vinden att det inte är hennes riktiga namn. Allt hände av en slump. Hon satte sig på en soffa nära min väska, såg fotoboken med mitt projekt och tog fram den för att kika på bilderna. Om ni vill veta trodde jag att jag skulle dö när jag märkte vad hon gjorde. Men jag tog min plats bredvid henne och väntade nervöst för någon kommentar. Om man hade frågat mig ville jag bara sno boken och springa snabbt som en hare för att gömma mig där ingen kunde se mig.

Fast Millan istället förstod min tanke bakom mina bilder trots att projektet var oavslutat. Den där extra delen om porträtt kallade hon för felplacering. Hon kom själv på att de var regisserade bilder som inkluderade personer i motivet och gillade dem också. Framför bilden på fasaden med texten ”jag saknar dig” minns jag att hon började nicka. Hon frågade om den också var regisserad, jag svarade att det inte var det och hon sa ”jag gillar ditt sätt att se på världen, Flora. Du skapar en speciell atmosfär. Satsa på det”.

Hon var den första riktiga fotografen som sa något bra om mina bilder utan att vara en lärare. Före henne kan jag nämna naturfoto-läraren som den enda som kunde säga något positivt om mina bilder.

Som jag redan berättat var jag van med att höra om mina motiv att de var mainstream så jag frågade Millan om hon också tyckte det. Hon började skratta och sa ”det finns ingenting i världen som inte redan är fotograferad. Fastna inte på vad du tittar på eftersom alla redan har fotograferat samma sak åtminstone en gång. Det är inte vad du tittar på som betyder något, det är hur du ser det”. Sedan visade hon mig bilder på samma motiv fotograferat av olika fotografer och fick mig att inse att det inte alls var motivet man intresserade sig av, utan hur fotografen fångade det.

Jag kommer aldrig att glömma vad hon sa efter. Det var ”inget motiv kan göra din bild unik. Inte ens ett montage. Vi är bombade med bilder överallt. Alla fotografera allt. Alla bygger det omöjliga så mycket att man inte ens ser det som något ovanligt. När någon tittar på det du gör vill man inte se ett motiv. Man vill se motivet genom dina ögon och känna något”.

Hade högskolan fel då? Inte riktigt. Jag var dålig på att styra mitt projekt och därför gav de mig lösningar som inte passade. Man kan diskutera tills världen går under om det var dem som inte lyssnade noga eller om det var jag som skulle förklara mitt projekt tydligare. Jag är partisk om jag bedömer attityden. Men en sak är tydlig: en fotografs bilder talar inte för alla. Förvänta dig aldrig att alla som ser det du gör ska falla för ditt sätt att se på världen.

När det gäller mitt projekt kan man också undra om varför jag ändå blev godkänd trots att examinationen inte var färdig, bilderna inte var talande, de var mainstream och indelningen inte var passande. Om du vill höra om fortsättningen gick jag en termin till med samma lärare. Jag litade på dem. Jag tror att de visste att de inte var mina ideella betraktare. Jag hörde inte hemma där och kunde inte sticka ut bland alla de där självsäkra studenter som hade tydliga synpunkter anpassade till utbildningen. De gav mig ingen berömd, men de bromsade mig inte heller.

I mitt fall var det Millan den första som gav mig ett lämpligt svar. Sedan kom många andra. Har du hittat ditt? Vad kan få andra människor att fastna på dina bilder?

Jag tycker att det faktiskt finns ett svar som passar alla. Vem kommer att gilla dina bilder kan du inte förutsäga men en sak är säker. De ska inte fastna på det du tittar utan på ditt unika sätt att se på det.

Copyright © Erik Ellsinger 2009 – 2013

Topp Desktop versionen