Låt mig få presentera mig själv. Mitt namn är Jennifer Nilsson, jag är 21 år och bor i Hässleholm. Nyligen blev jag skribent här på Foto För Alla, men vägen dit har varit annan än rak.

Jennifer Nilsson

Sommaren 2010 tog jag studenten från gymnasieskolan Vipan i Lund, där jag under tre år hade läst med inriktning fotografisk bild. Fast egentligen kan jag inte säga att skolan lärde mig något. Däremot satt jag hemma och läste ofantligt många fotobloggar som mer än gärna delade med sig av sina kunskaper. När det kom till att jag skulle köpa min första kamera var det just fotobloggar jag vände mig till. Jag tog främst reda på vad de flesta fotograferade med vid den tidpunkten, men frågade även vad de rekommenderade. Strax därefter var det äntligen dags - jag skulle köpa min första systemkamera! Detta hände år 2008 men jag minns det som om det vore igår. Jag var så stolt och lycklig över min Nikon D40x och kände mig som en riktig fotograf, även om jag fortfarande hade mycket kvar att lära.

Men mitt fotointresse började när jag köpte min första digitalkamera, en Canon Digital IXUS 80IS. Med den kunde jag bl.a. välja att fotografera i macro, vilket jag tyckte var väldigt fascinerande. Att få krypa nära en blomma, eller en insekt och verkligen se det för vad det var - konst. Att med endast ett klick fånga naturens alla färger. Det var detta som fick mig till att vilja utvecklas, till att vilja bli fotograf i framtiden. Att få fotografera något i naturen som alla andra gick förbi när jag kröp närmare och skapade just konst. Detta var min dröm. Just därför var valet inför att välja ett gymnasium lätt för mig, även om jag snart skulle få ångra det.

Gymnasieskolan Vipan i Lund var som sagt skolan jag valde. Jag fick höra mycket fina ord om den och att de just hade inriktningen fotografisk bild. Hur kunde jag veta att de där fina orden bara var något folk sa? Att de inte talade sanning? Mitt skolval är därför något jag ångrar oerhört. Det dröjde inte länge innan man förstod vad det var för lärare man hade att göra med. Lärare som bara gick runt och drack kaffe och nästan aldrig syntes till. Just därför är jag extra glad över att jag kunde ta hjälp av alla dessa fotobloggar som finns. Utan dem hade jag än idag, det vill säga fem år senare, fortfarande varit en nybörjare. Men bitter som jag var över mitt skolval skulle jag få strö salt i såren. Nämligen hade det öppnats en ny skola i Lund som hette LBS. Det verkade som en drömskola och jag ville så gärna börja där. Dessvärre hade det gått för lång tid så det gick inte att göra något åt saken. Jag fick gå kvar på Vipan istället.

Även om det såg mörkt ut så fanns där några ljusa stunder på Vipan också. Jag läste inte bara fotografisk bild utan hade alla de här vanliga ämnena också. Ni vet, svenska, engelska och så vidare. Jag fick även tillfälle att under en termin läsa text kommunikation, varav det blev min favoritlektion. Min barndom innehöll nämligen stor passion för just skrivandet och senare fick jag även stor passion för fotograferandet. Jag gillade verkligen kombinationen, även om jag hade som dröm att bli fotograf. Man kan säga att jag gick som i en tunnel. Det enda jag såg framför mig var mitt mål och därför såg jag inte det som hände runt om kring mig, att min dröm höll på att krossas.

Det var under andra, samt tredje året, på gymnasiet vi hade praktik. Jag var sammanlagt hos tre olika fotografer, men den jag var hos mest och som utan tvekan var min favorit hette Urszula Striner. Hon befinner sig i Malmö och har en stor fin lokal, med egen studio och kök. Vi fick många fina stunder i det där köket, då vi varje dag stod och lagade lunch tillsammans. I studion fick vi också många fina stunder då hon lärde mig allt man behöver veta för att kunna hantera en studio. Vi hade i och för sig gått igenom detta i skolan redan men jag förstod det aldrig riktigt förrän Urszula gick igenom det med mig. Efteråt fick jag fotografera flera dagar i studion, och visade henne vad jag hade lärt mig. Under någon vecka gjorde jag detta tillsammans med en annan praktikant som var där, varav vi turades om att fotografera varandra så att båda två kunde lära oss saker och ting. Det hände även att vi experimenterade, främst med ljuset. Till exempel: "Hur blir det om vi vrider den ena lampan åt höger och den andra åt vänster".

Andra dagar åkte vi iväg till parker och andra ställen, för att gå runt och fotografera. Då jag främst fotograferar natur tyckte jag det var lika roligt varje gång vi gjorde en sådan här utflykt. Det är något med naturen som fångar mitt intresse helt enkelt. Så har det varit enda sedan jag skaffade mig min första kamera. Jag älskar att där alltid finns någon form, eller färg, att fånga på bild. Särskilt om man har ett macro, vilket Urszula hade. Jag fick testa det några gånger och var sedan såld. Strax därefter gick jag och köpte mitt egna och trots det dyra priset är det ett köpt jag inte ångrar för fem öre. Vid ungefär samma tidpunkt köpte jag även ett objektiv på 18-200mm.

Fast jag hade en rolig tid under min praktik, var där mycket jag kom underfund med. Jag har sedan ungefär 10-årsåldern haft sjukdomen Fibromyalgi (värk, ömhet och trötthet i musklerna på flera ställen i kroppen) och på grund av det kan jag inte bli en framgångsrik fotograf i framtiden, med egen firma och allt vad det innebär. Under min praktik märkte jag nämligen att jag bara klarade av den tunga utrustningen i några dagar. Då praktiken varade i någon vecka kände jag att jag för varje dag blev sämre och sämre i min sjukdom. Därför frågade jag mig själv "om jag inte klarar göra detta under någon veckas tid, hur ska jag då kunna jobba med det i flera år?". Så när jag väl tog studenten och kände att jag mer eller mindre hade slösat bort tre år på en utbildning jag egentligen inte kommer ha så mycket nytta av, stod jag där arbetslös och hade ingen aning om vad jag ville (eller snarare kunde) göra med mitt liv.

Jag fortsatte att fotografera, såklart, men tog det som en hobby istället. I brist på annat började jag sedan läsa två terminer på komvux där jag bl.a. läste grafisk kommunikation. Jag fick verkligen upp ögonen för en helt ny värld och kände att detta var något jag skulle kunna bli, och klara av, att jobba med i framtiden. Därför letade jag snabbt upp en högskola som kunde ge mig den utbildning jag behövde, jag ansökte och skickade in arbetsprover och fick sedan beskedet att jag inte kom in. Man kan säga att det kändes som att marken under mina fötter försvann och jag föll ned i ett svart hål. Ännu en dröm hade precis blivit krossad för mig, återigen stod jag arbetslös och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv.

Jag har varit arbetslös i över ett halvår nu och har under den tiden kommit på ytterligare en dröm jag vill sträva efter. Jag vill i framtiden bli skribent för en tidning, även om min sjukdom fortfarande är ett hinder. När jag strax före nyår hittade att Foto För Alla sökte skribenter såg jag det som ett tecken från ovan. Jag skickade snabbt in en ansökan och berättade vem jag var och vad jag hade att erbjuda. Först fick jag göra en test nyhetsartikel, strax därefter fick jag beskedet att jag blivit skribent. Jag minns att jag började hoppa av glädje och lycka! Jag ser verkligen fram emot att få jobba här på Foto För Alla. Jag ser fram emot all den erfarenhet jag kommer att få och hoppas detta bara är början på en framtid som skribent!

Skriv En Kommentar

Logga in eller Registrera

Glömt lösenord? / Glömt användarnamn?