Foto För Alla

Byt till desktop versionen Logga In

När drömmen som fotograf krossas

Vad gör man när drömmen om att bli fotograf krossas? När en sjukdom sätter fälleben på en? På den krokiga vägen framåt i livet brottades jag ständigt med den situationen. Så här ser mitt liv ut idag...

Foto: Jennifer Nilsson

Jag har sedan ungefär 10-årsåldern haft sjukdomen Fibromyalgi (värk, ömhet och trötthet i musklerna på flera ställen i kroppen). Idag är jag 21 år gammal och för varje dag som går känner jag hur sjukdomen blir sämre. Ändå kan jag säga att jag lärt känna min sjukdom och att jag accepterar den. Jag accepterar till och med situationen den satt mig i. Att det sedan har tagit mig 10 år att komma dit är en annan sak. Under min uppväxt vägrade jag nämligen att se sanningen i vitögat. Jag var fast besluten med vad jag ville och skulle bli när jag blev äldre. Min dröm var att bli fotograf och inte ens min sjukdom skulle kunna sätta stopp för det. Nu i efterhand kan jag verkligen se hur naiv jag var, eller rättare sagt, hur ung i sinnet jag var. Tack vare att jag lärt mig acceptera situationen har jag kunnat gå vidare och hittat en ny dröm. Men först, låt mig ta det från början.

Efter att ha köpt min första digitalkamera, en Canon Digital IXUS 80IS, öppnades en ny värld för mig. Genom kameralinsen såg jag världen från ett annat perspektiv vilket kändes fridfullt på något sätt. Jag drogs direkt till naturen och med all dess färg och former var jag såld - jag skulle bli fotograf! Det dröjde inte länge förrän det var dags för mig att välja ett gymnasium. Jag letade efter en skola som skulle kunna hjälpa mig nå min dröm och med det sagt hittade jag en i Lund som hette Vipeholmsskolan och som hade inriktning fotografisk bild. Jag skickade in en ansökan och hade turen att bli antagen. De följande tre åren jag hade framför mig skulle dock komma att förändra mitt mål och min dröm, men jag gav inte upp utan en fight först.

Första året på gymnasiet handlade mycket om att alla elever skulle hitta sin inriktning. Jag som redan hade bestämt mig för att läsa fotografisk bild väntade förväntansfullt på att lektionerna skulle dra igång. När de väl gjorde det handlade det mycket om att gå igenom grunderna, det vill säga gå igenom hur en kamera är uppbyggd, vad olika delar heter samt hur man fotograferar manuellt. Det lät som rena grekiskan i mina öron och jag hade särskilt svårt för att förstå hur man fotograferar manuellt. Jag förstod aldrig riktigt det här med ISO och bländare. Men för det tyckte jag ändå vi hade roliga övningar. Flera gånger fick vi i uppgift att gå ut på skolgården och fotografera något, för att sedan visa det för läraren och just förklara varför man fotograferat det motivet. Att inte få använda en kamera som var ens egen kändes dock meningslöst. Jag bestämde mig därför för att år 2008 köpa min första riktiga systemkamera, nämligen en Nikon D40x, jag var så glad för den! Sedan dess följde den med mig till varje fotolektion och hjälpte mig att utvecklas som fotograf.

Nikon D40X

Men trots det så lärde jag mig ändå aldrig riktigt det här med manuell fotografering. När det sedan kom till att vi skulle få fotografera i studio fick jag ännu mer problem. Det läraren sa gick in i ena örat och ut genom det andra. Ändå hände det att jag vid två tillfällen fotograferade för skolan. Ena gången ville de ha bilder till ett informationshäfte som skulle delas ut och andra gången fotograferade jag en enskild klass som sedan hamnade på skolans hemsida. Tack vare detta utvecklades jag ytterligare som fotograf och jag tänkte att det kanske inte gjorde något att jag inte kunde det här med manuell fotografering. Jag skulle lyckas bli fotograf ändå.

Vad gäller min sjukdom under denna tidpunkt så var det kämpigt. Jag kan dock inte säga att jag endast påverkades av fotolektionerna, utan snarare av att gå i skolan överhuvudtaget. Därför var det inte förrän jag började praktisera hos en fotograf jag märkte att sjukdomen blev sämre. Där fick jag känna på att bära mer än bara en kamera, vilket blev alldeles för tungt. Dagarna var också för långa och för krävande för att sjukdomen skulle klara det i längden. Det var precis som om en väckarklocka hade väckt mig och fast det såg dystert ut så lyckades jag lära mig ett och annat under de veckor vi hade praktik.

Tack vare fotograf Urszula Striner lärde jag mig hur en studio fungerar. Hon lyckades helt enkelt förklara på ett sätt jag förstod på. Därefter fick jag känna på att hantera en studio på egen hand, varav jag fotograferade produkter och sedan visade resultatet för henne. För övrigt hände det att vi åkte iväg till parker och fotograferade. Jag följde även med när hon hade fotouppdrag, vilket var väldigt lärorikt. Men snart hade tre år gått och min tid på gymnasiet var över. Jag kunde inte hjälpa än att det kändes som slöseri med tid och energi, då jag nu satt med en utbildning jag inte hade någon användning för.

Det har nu gått lite mer än ett år sedan jag gick ut gymnasiet och under den tiden har jag utvecklats till hobbyfotograf - en titel jag trivs med. Att jag är den fotograf jag är idag kan jag dock inte tacka gymnasiet för, utan snarare alla de fotobloggar som finns där ute i världen. Utan dem hade jag annars än idag varit en nybörjare. Jag känner att jag har hittat min stil, vad gäller att både fotografera och retuschera. Återigen är detta tack vare alla fotografer där ute som delar med sig av sina råd och kunskaper för att hjälpa andra. Det har varit guider från "hur man fotograferar i mörker" till "så här retuscherar jag mina bilder" som har hjälpt mig att hitta en stil jag är stolt över.

Vad gäller att fotografera manuellt var det faktiskt inte förrän nu vintern 2011 jag lärde mig det. Min bror hade köpt sin första systemkamera, varav han snabbt lärde sig allt man behöver veta. Sedan hade han en liten lektion med mig, där han förklarade på ett sätt som fotograf Urszula Striner hade gjort, nämligen på ett sätt jag förstod på. Det var inte så svårt som det verkat under alla dessa år, jag behövde bara någon som förklarade bättre.

Foto: Jennifer Nilsson

Men även fast jag idag är glad över att ha titeln hobbyfotograf så var det inte så jag kände det i början. Jag kände mig misslyckad. Efter tre år på gymnasiet hade jag hamnat på ruta ett igen, det vill säga jag hade inte någon aning om vad jag ville göra med mitt liv, eller ännu värre, vad jag kunde göra. Sjukdomen hade krossat min dröm och jag var inte säker på om jag klarade av att den skulle komma att krossa fler. Men här är jag idag - med en ny dröm. Jag vill och ska, bli krönikör för en tidning i framtiden. Jag må inte ha utbildning och sjukdomen kan komma att sätta upp hinder för mig, men jag är ändå säker på att jag valt rätt väg denna gång och att detta är ett yrke som sjukdomen kommer klara av. Helst av allt hade jag velat hitta en skola där jag kan få rätt utbildning och därmed få lättare att söka jobb, men jag har letat utan att det gett resultat. Så jag har tagit mig an en annan slags utbildning istället, nämligen att skriva för er här på Foto För Alla. Utöver det blev jag nyligen krönikör för Slipsens (slipsens.se) och jag har även börjat en distanskurs via Skrivarakademin i Stockholm.

Att sjukdomen krossade min första dröm var egentligen något positivt, även om jag inte såg det som så då. Men idag kan jag se det ur ett annat perspektiv, nämligen att sjukdomen sa till att jag inte klarade av yrket. Om jag skulle ha struntat i den varningen hade jag idag varit så pass sjuk att jag inte skulle ha suttit här och skrivit detta till er. Så fast det tog ett tag och fast jag blev knäckt så inser jag idag att sjukdomen räddade mig!

Copyright © Erik Ellsinger 2009 – 2013

Topp Desktop versionen